ÖPPNA LANDSKAP II

OM JÄRTECKEN, KATTER OCH ATT SLÄPPA TAGET.

OM DET NU BARA VARIT SÅ att den där förlamande värmen lämnat landet i slutet av juni, så hade perioden av hetta varit lättare att förhålla sig till, som en parantes av ovanlighet. Men det gjorde den ju inte. Orubblig, oberörd och däst som en katt i ett nyerövrat hem höll den sig kvar, och jag, var tvungen att undkomma.

Mina somrar tillhör Bjärehalvön i nordvästra Skåne. På denna halvös västra sida har jag tillbringat alla de somrar jag levt, plus ett par dessförinnan. Här skars mina fingerblommor intensivt blodiga då vi dök med cyklop och plockade blåmusslor som växte hårt på stenarna i meterdjupt vatten och vars skal var täckta av knivvassa små havstulpaner. Sedan kokade vi dem i vatten och salt med dill, och ibland lite vin. Aldrig senare har musslor smakat som då. Här tog jag min första fylla en midsommarafton i väldigt tidig ålder och här blev jag för första gången kär. Vid ungefär samma år. Tung var fyllan och lätt var förälskelsen. Till stranden i kvällningen med Kullaberg i horisonten har jag många gånger sökt mig genom årens lopp, i lust och i nöd. Det gör jag även denna heta sommar. Men detta år är annorlunda, inte bara för den extrema värmens skull. Familjens sommarstuga, den av far byggda, tillhör för första gången i mitt liv inte mig som en del av familjen, utan bara min yngre bror. Varje gång jag tänkt igenom beslutet har det landat i att detta var det bästa. Men något är mig förlorat.

Jag är hitbjuden några dagar i midsommar och dess efterföljd. Det blir en midsommarafton i en gemenskap och fest som har drag av många tidigare, det festas i stort som andra år, det är allmän dans och lek på samma festplats i området som förr, nattens mörker har samma lätthet och bär röster av fest och tonårspremiärer som alla år och midsommardagens sol faller dagen efter lika skoningslöst och i samma vinkel som förr, men en förskjutning av något är skedd.

På midsommardagen lämnar min bror med familj och hund och övriga gäster och jag får stugan för mig själv. Oavsett om en midsommarafton firats med alkohol eller ej, är högtiden så i grunden hednisk och tyngd av både sin tradition som ens egen, att den följande dagen ofrånkomligen får något ångerfullt och dämpat över sig. Som om man även osyndad burit syndiga förhoppningar. Så även denna midsommardag och jag liksom sommarstugeområdet omkring mig framlever ruelsens dag tillsynes i stillhet. Som avslutning på dagen ställer jag mig att diska. Klockan är elva och jag har stängt de dörrar som stått öppna på grund av värmen som är tillbaka efter ett par dagars midssommarsvalka. I det jag sköljer ett par tallrikar upplever jag hur något rör sig fort bakom min rygg i det lilla köket. Helt tyst, något lite mer än anat. För ett ögonblick tänker jag att min bror inte fått med sig hunden deras. Men jag inser omedelbart att tanken är absurd, hunden är vit och det som passerat bakom mig är mörkt. Det har jag på något vis tagit in. Och varför skulle de ha glömt kvar hunden? Och glömt bort det också. Då jag vänder mig om känner jag igen den toviga, aparta katt jag flera gånger sett i sommarstugeområdet. Den har ibland passerat över tomten, stannat till på avstånd, men aldrig att den varit i begrepp att gå in i stugan. Nu står den där tyst och jag förundras mest över att jag inte för ett ögonblick blivit rädd eller ens hoppat till. Jag som annars är så lättskrämd. Jag öppnar köksdörren och släpper lugnt ut katten utan protester. Så avslutar jag disken och går och lägger mig. Mer än så är det inte.

Så följer en dag av vila, bad och bokläsa. Jag känner mig harmonisk och tänker med behag på att lejonparten av sommaren ligger framför mig, tills jag plötsligt den andra dagen uppfylls av en ångest jag inte kan få grepp om, så svår att jag sviker ett löfte och dricker upp det vin som finns i stugan och tillhör min bror. Med vinet flyr jag och faller tungt på stuggolvet. Dagen därpå packar jag ihop mitt lilla sommarbagage, lastar in det i MG:n och kör hastigt till Jönköping.

Och sommarn, torkan och hettan fortsätter att hålla sitt grepp över landet, och jag åker till Dalarna, veckan innan de stora skogsbränderna, går på visfestival i Malungsfors, dagarna före dansbandsveckan där, och upplever i Sälen ett Sverige som är så främmande och avsides från mina centrum att det är svårt att förhålla sig till. Sedan fortsätter jag till Idre, över gränsen till Norge och Drevsjö, packar en ryggsäck med förnödenheter och ger mig ut på en vandring i allt det stora. Så det tält jag tidigare rest vid Simrishamns låga kust slår jag nu upp vid en fjällsjö högt ovan trädgränsen, invid ett orubbligt fjälls lika orubbliga tystnad. I sjön badar jag. I det orubbliga fjällets skugga existerar jag. Det gör en behagligt liten, men möjligtvis lappsjuk om man stannar för länge.

Därför blir det bara en övernattning innan jag vänder åter till Sverige, följer Vasaloppsvägen från Sälen till ett 33-gradigt Mora och besöker Zornmuséet. Jag har tidigare tittat på nutida nordiska realister på Krapperup på Kullahalvön, övertygad om att de skulle tala till mig, göra mig hänförd, men istället förhöll de sig tysta i all sin hantverksskicklighet. Vad hade de att förmedla mer än ett något vackrare alternativ till fotografi? Zorn slår mig däremot med häpnad och hull och hår. Det doftar av kvinnor och tallbarr. Därifrån över Sollerön, Leksand, småbygd, vatten, skog och berg till Gagnef i en bygd som ofta sägs vara så svensk. Okej. Vidare E16 till Vansbro med ett centrum som är bedövat, bedrövat och bedagat, men där jag stannar och köper en flaska vin, innan jag fortsätter söderut på väg 26 genom ett Lesjöfors som är nedstängt, nedlagt och nedgånget. Det står en ensam pojke i elva-tolvårsåldern utmed vägkanten vid en cykel och jag funderar över hur det är att växa upp i en miljö så tröstlös som denna.

På drift i en bil kan man dock handskas med det mesta. Man har det ständigt passerande landskapet att betrakta, medtrafikanter att förhålla sig till, radio att informeras av, musik att upplyftas eller sänkas av, och man har, inte minst, det ständiga framåtskridandet, en förflyttning som kan ge förhoppningar om att hitta nytt land, lämna det gamla. Fly stiltjen. Inget är bestämt, allt är i rörelse. Så också ens framtid.

Men tillbaka i Småland blir jag åter stationär och värmen går inte att undkomma. Jag måste rörelse och bokar in ett par dagar på ett Bed & Breakfest i Kivik samtidigt som min bror ringer och erbjuder några dagar till i stugan, dagarna före jag ämnat mig till Österlen. Jag fröjdas av det kommande uppbrottet och läser i väntan på resan en bok, (som av en händelse fallit över mig så som meningsfulla saker har en förmåga att göra) som diskuterar vikten av att lyssna på kroppen och inte slå ifrån sig upplevelser med teorier skapade av en analyserande hjärna. Den uppmanar till att inte fly känslorna, utan gå dem till mötes, goda som obehagliga. Känslorna vill dig något. Det är för mig nya tankar.

Torsdagen den 26 juli är jag så åter i stugan på Bjärehalvön. Det är varmare än någonsin. Jag vaknar vid halvfyra på natten då fåglarna börjar sjunga. Det är konsert av koltrast, rödhake, lövsångare och talgoxe. Genombruten ibland av en grov kråka. Det är vilt och lovsjungande i ett ganska tyglat sommarstugområde. Jag lyss förundrad innan jag åter faller i sömn och vaknar igen vid halvåtta. Då har fågelserenaderna tystnat. I sommarmorgonens gyllene stillhet kör jag till affären sju kilometer bort, handlar frallor, fil och en morgontidning. Ännu är värmen inte bedövande.

Jag tar min frukost med kaffe och den nyss inköpta morgontidningen i skuggan utomhus. Men snart växer värmen igen och havets svalka blir ett måste och en kortvarig välsignelse. Varje sommar har jag gått denna sträcka på nakna fötter som nu försöker minnas och känna in erfarenheter från alla års promenader. Om andra sommargäster känner igen mig är ointressant, men gör markerna det? På den stora sandstranden är det fullt av folk och jag viker istället åt vänster över heden mot "kobryggan" vars badstrand är mindre intensiv och gräsbeväxt. Termometern som hänger ner i vattnet från ett snöre fastsatt i bryggans trappstege visar på 25,5 grader. Det har jag aldrig tidigare upplevt. Jag badar, inleder en kort konversation med en kvinnan jag haft lite kontakt med för många år sedan och gärna skulle återuppta nu. En markering, bra så, inte för mycket. Går hem över den varma strandheden och försöker åter ta in så mycket som möjligt av marken inunder mig, tänker att känslan av min barndoms marker på något sätt ska vara viktig. Att något av uppväxtens erfarenheter måste finnas kvar där och nu ge mig något. Oklart vad.

Tillbaks i stugan återgår jag till korsordet, boken och vilan. Vad annat kan man göra? Klockan tio bestämmer jag mig för ett kvällsdopp. Jag tänker att jag skall möta den där kvinnan igen. Det gör jag inte. Däremot några barn och deras farmor som oroligt söker en katt. "Har du sett den?" frågar de. Det har jag inte men jag tittar lite extra uppmärksamt genom skymningen sedan. Vid stranden är det nästan lika mycket folk som på dagen, tre kvinnor sitter på bryggan och har dukat upp med vin, ost och kex. Jag skålar. Att bada i mörka vatten är vidunderligt, man kommer närmre tillvaron och sig själv. Om man vill det. När jag går hem gör jag det på mörka stigar jag inte gått sedan länge.

Det är varmt på ett närmast domedagsaktigt vis. På SVT sänds Bergmans "Det sjunde inseglet" där riddare Antonius Block spelar schack med Döden i en av filmhistoriens mest kända scener. Han gör det för att vinna tid, för sig själv och för det sällskap han färdas med. I sin flykt betraktar gruppen med oro det upptornande tryckande vädret:

-Snart kommer gryningen och ändå hänger värmen över oss som varmvåta bolster.
-Vi känner att något ska hända oss. Något men vi vet inte vad det är.
-Kanske den yttersta dagen.

Jag somnar framför TV:n men vaknar mitt i natten av ett svagt ljud. För kraftfullt för att komma från insekter. Kanske en mus tänker jag och kliver upp för att se vad det kan vara och få tyst på det. I det jag sätter fötterna på golvet och går mot köket blir jag varse en mörk skugga framför mig som försvinner in i köket. "Är där nu inget när jag tänder så håller jag på att bli galen", tänker jag. Men ännu en gång slås jag av min brist på rädsla och obehag. Det är möjligt att jag är på väg att bli galen, men jag är inte rädd. Det är samma katt. Igen. Den måste hittat in genom ett öppet fönster. Konstigt. Vad gör den här? Helt tyst. Jag släpper ut den. "Här får du inte vara." Den lyder omedelbart och utan åthäver. Det är fortfarande förlamande varmt.

På morgonen åker jag och gör nya morgoninköp. Men tillbaks i stugan efter den lilla utflykten, växer ångestkänslorna likt dagarna efter midsommar igen. Då sökte jag flykt, nu anammar jag bokens tes. "Stäng inte igen!" Därför lägger jag mig i soffan och öppnar för det jag känner är på väg. Förra gången tog jag vinet till hjälp. Nu får det bära eller brista. Och inom mig växer det.

Min mor älskade stugan. Här tillbringade hon större delen av somrarna, fram till hon föll illa på kökstrappan här och aldrig riktigt repade sig. Hon dog för ett och ett halvt år sedan. Det var svårare än jag trott. Att släppa taget. Jag tänker på henne här och nu och uppfylls plötsligt av övertygelse att hon nu i kattens skepnad återvänt för att slutligen ta farväl. Om det är hon eller jag som försöker släppa taget vet jag inte. Och jag tänker att hon gjorde detsamma dagarna efter midsommar i köket då jag diskade, men att jag då flydde och att hon därför kommit tillbaka för att få mig att förstå. Och jag förstår. Och i soffan kommer allt över mig med en kraft som får mig att skaka, och jag låter det komma, som sällan förr, vågor av visshet och sorg, och i den förlossning som sker är jag fullständigt klar över vad det är som händer.

Så ligger jag en stund och återhämtar mig, innan jag går upp, sätter på kaffe, plockar upp morgontidningen med det påbörjade korsordet och det första mina ögon fastnar vid är ledtråden "Går igen" för sex bokstäver lodrät. Tidigare har lösningen varit stängd, onåbar. Nu kommer lösningen till mig utan en tanke: "SPÖKAR". Och jag faller där jag ligger utan att veta var jag ska göra av den förhöjning som då uppfyller mig och jag vet med ens att katten aldrig kommer att återvända.

Morgonen därpå drar jag som planerat mot Kivik. Skär rätt igenom Skåne i MG:n, på vindlande bokskogsomgärdade vägar, igenom de grumliga delarna av landskapet. På Österlen skall jag åter härda ut värmen. Mitt Bed & Breakfest är hos J och E. Det är första gången och jag vet inte riktigt vad jag skall förvänta mig av varken boendeformen eller stället mer än vad bilderna säger: Lummig grönska. Att bo så här, åtminstone hos J och E, är nästan som att hälsa på bekanta. De välkomnar mig att ta plats vid deras bord i den lummiga trädgården i husets skugga. De bjuder på lokalt vin som jag tackar nej till, och vi pratar konst (E är konstnär), Ulf Lundell, (som bor bara på andra sidan höjden), Kivik och bilar (J är ägare till en porsche 911 av 72 års modell som han köpt av "Myggan"). Men J:s stora passion är radiostyrda flygplan, han visar dem senare tillsammans med 911:an. De hänger i taket, de vilar på hyllor, är fästa i reparationsställningar. Några är fantasibyggen men här finns framförallt en Spitfire och en J32 Lansen i en-och-en-halvmeterslängd. Den jetmotorförsedda J32:an håller han på att förstärka för att den skall tåla de dryga 300 km/h den kan nå upp i. Passion gör människor intressanta.

Kivik har en registrerad folkmängd på drygt 800 personer, men det är betydligt fler dagar som dessa. Antalet moderna porschar och stora suvar än mycket större än jag förväntat mig. Mer backslick och eleganta miner. Klientelet påminner om Båstad och det förvånar mig. Jag har alltid associerat Kivik med den syndfulla marknaden som fyllde FibAktuellt och Lektyr med svartvita reportagebilder med naket på 70-talet. Det var inte överklass man kopplade till det.

Nu är det vinfestival här och J och E är engagerade. Jag vandrar runt i byn där Kiviksbor och företagare hissar regnbågsflagg för att stötta ägaren till konditoriet Cake Cowboy som utsatts för nazisttrakasserier.

Kiviks stora marknadsområde ligger öde nu. Årets evenemang är överståndet. Det ligger på en höjd i norra kanten av Kivik och där gräsytan upphör sluttar det skarpt ner mot havet och Vitemölla. Vitemölla är förbluffande pittoreskt och förtjusande med eget badhotell och små gränder mellan de exklusiva husen som ligger tätt men insynsskyddat. "Ett gammalt fiskeläge" säger J senare när jag berättar om min dag. "En gång mycket fattigt." I Vitemölla står, vid en glasskiosk, regissören Richard Hobert, tidigare gift med Lena Endre, klädd i långbyxor och jacka av kakimodell. Mitt i hettan. Ivrigt konverserande försäljaren.

Jag badar några gånger på min vandring till Vitemölla och tillbaks. Nya istigningsplatser, nya bottnar, ny mark, nytt vatten. "Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod" påstås den gamle greken Herakleitos ha sagt. Och om inte vattnet förflyttar sig får man göra det själv.

Strax före sex kör jag ner till Simrishamn för att tanka och för att markera med lite engelsk stil bland allt det vräkiga, av Stuttgart byggda. Jag blir mött av italiensk dito. En tydlig, ljuvlig Bertonekupé a la osthyvel smyger upp bakom mig vid min plats vid pumparna. Lika stötfångarlös, lika weberflåsande och lika härligt gul. Ett möte över nationsgränser som signalerar förståelse och gemensam tanke. Aldrig har jag sett en alfa i samma kulör. MG:s Bronze yellow heter på alfaspråk Giallo ocra. Det är vackert.

Tillbaka i Kivik och jag känner mig orolig. Jag byter skjorta igen, försöker markera ledig nonchalans och går den av E och J rekommenderade lilla stigen som skär igenom ett villaområde på väg ner till byn. Jag tänker hålla mig ifrån restauranger och serveringar, inte dricka öl eller vin. Hålla mig ifrån. Men på vägen mot hamnen passerar jag ICA och bestämmer mig för att köpa tre folköl. Och där i kön framför mig, så står hon, som en avbild av kvinnan (låt oss kalla henne V) som jag haft så svårt att släppa. Och ju mer jag tittar desto likare blir hon, efter ett tag så lik att jag ett tag blir osäker på om det faktiskt är hon och jag undrar om det är jag som skapar henne, och jag känner hur något lossnar inom mig, som ett lod som släpper, en barlast som glider ur position, och min blick fastnar på hennes ena bröst under det tunna tyget på sommarklänningen och det är som samma bröst och jag tvingar blicken förbi och hon ser inte men jag tror att hon märker mig och det gör mig orolig, men också på något vis nöjd. "Så ser jag dig åter och du ser mig. Bra så" tänker jag, och jag betalar mina tre folköl, går ner genom den lilla byn, förbi uteserveringarnas samvaro med barnfamiljer och förälskade par. Klingande sobra vinglas och skrattande springande barn, söker mig ett lugnt gatt ut mot havet, i lä med ett träd i ryggen och öppenhet för synen. Jag öppnar en burk öl och känner mig som en övervintrad tonåring i det jag blickar ut över havet, bort mot en andra sida man inte ens anar. Denna östliga kust är annorlunda än den jag växte upp vid, vi såg västerut och hade Danmark vid horisonten. Åt det håll jag nu tittar syns inget land, men att i en ungdoms sökande blick veta, att där havet slutar, börjar Sovjetunionen, måste gjort upplevelsen annorlunda, vagt oroande.

Tre folköl får en inte full, men de gör en lite mer ett med den heta juliaftonen, jämnar så att säga ut temperaturdifferensen mellan ett inne och ett ute. Jag tänker, där jag sitter, på det liv jag levt, de tidiga ungdomsåren och de nyss passerade, försöker få ihop dem och se ett framåt. Allt medan barnen skrattar i lekparken inom hörhåll och paren går hand i hand utmed havet som lyckliga djävla figurer i en Kröyertavla i ljusa Skagenfärger.

Det är vad jag får ut av kvällen, inget mer, inget mindre och jag vandrar ganska koncentrerad tillbaka genom samhället. En katt betraktar mig utanför en rad med villor, prövande, skall den, skall jag? När jag går vidare tänker jag att jag skulle. Nu skall jag över vägen och in på den stig som genar min väg hem.

Något ligger mitt på den. I skymningen blir jag osäker, men ju närmare jag kommer ser jag att det är en annan katt. Men det är något konstigt med den, det lyser ett kors med geometriska streck över pannan. Det skiner som de delar till plastmodellerna man byggde som liten, där huvudet på Frankensteins monster var tillverkat i ett självlysande material. Det löper som en förbannelse eller en brännmärkning över kattens panna, likt en uppskuren hals till straffdom och varning, och först tror jag faktiskt att någon dräpt den direkt där på stigen. Än i dag förstår jag inte skenet den utstrålade. Katten reser sig, på närvarande, försiktiga ben, redo att snabbt fly, halvt bortvänd. Men jag stannar upp, hukar mig ner och inväntar den, låter den ta första steget. Snart smyger den uppmärksamt och försiktigt emot mig. Nosar lätt men låter sig snart klappas, smekas, kelas, snart väldigt intensivt och kärvänligt. Strax börjar den, lätt och lekfullt, bitas och jabba med tassarna, men innan det utvecklas för våldsamt försöker jag försiktigt markera så att fighten inte skall eskalera. Då lugnar den sig men drar sig istället snabbt tillbaka på stigen. Då jag åter sträcker ut handen mot den sitter den spänt kvar, fäller bak ögonen och öppnar gapet i ett intensivt väsande och fräsande som får mig att rygga tillbaka, häpen över den till synes oförklarliga förändringen i kattens beteende. Kattajävel tänker jag och smyger osäkert och smårädd förbi den i en vid sväng. Och jag går med höjt huvud i trots stigen fram, in i mörkret lämnande kattan bakom mig.

När jag kommer hem till mitt rum är det tyst i trädgården, endast ett litet vatten porlar, E och J har gått in till sig. Jag tänker på dagens händelser. På Richard Hobert, mannen som gjorde den otroligt utskällda filmen "Tre solar" som utspelas under medeltiden och vars titel syftar på de tre solar som synts på himlen som järtecken, förebådade övernaturligheter. Mötet med Alfan på bensinmacken, två solar ackompanjerade av den hårt skinande tredje om man så vill. Kvinnan (hon) på ICA och sedan mötet med katten. För det slår mig hur likt detta korta möte var mitt förhållande med V, ett koncentrat av en relation. Det är nästan så att jag skrattar i sängen, i värmen och mörkret. Det är ännu en katt, ännu ett farväl, och i mörkret är det något som slår igen bakom mig. Det känns som en dörr stängs och en annan öppnas. Och i den apokalyptiska sommaren är jag övertygad om att tingen talar till mig. Att det finns nåt större.

Och jag somnar i förundran och vaknar till ännu en het dag som söker sin flykt och jag lämnar Österlen och drar hemåt genom det skånska slättlandskapet med stora torrgula fält med jättelika rundbalar av hö på ömse sidor om vägen.

I Ljungby kommer regnet som ett syndafall och jag undrar om det faller för att tvätta rent, och om morgonen blir vacker.

Epilog

Det är höst nu. Mer efterlängtad än någonsin. För en vecka sedan var det frostgrader. Sommarens overklighet och hallucinatoriska värme är borta. Nykter klarhet nu i den svenska hösten. När jag ser tillbaka på sommarens händelser och upplevelser, och de tolkningar jag då gjorde av dem, känner jag med Shakespeares ord hur eftertankens kranka blekhet kommer över mig. Min övertygelse då syns väl färgstark nu då jag i höstglöden andas in den klara kalla småländska kyrkliga luften. Jag böjer mitt huvud till sans och nykterhet. Men hur förnumstigt mitt vetenskapliga sinne nu än talar till mig, så vet jag någonstans i mitt allra djupaste av visshet, på samma sätt som man vet att kärlek funnits där ingen längre finns, att en gång var sommarens upplevelser den absoluta, okränkbara Sanningen och allt som kommer därefter är en bedömning av ett annat. Ett vatten.

Igår var det Allahelgona. En åminnelse till alla och allt som varit. Frid över dem. Frid över minnena.

Göran

 

Så här säger kvantfysiken: två elektroner som skapas tillsammans kommer att vara beroende av varandra oavsett hur långt de separeras. Om den ena rubbas i sitt tillstånd förändras omedelbart den andra på liknande men spegelvänt vis. Einstein kallade det för "en spöklik avståndsverkan". Kvantsammanflätning brukar fenomenet kallas.